Ligger i den nyinköpta soffan som väntar på att bli insutten i helgen av fina vänner. Vilar ena ögat på Thunder som somnat i en position som säkert tagit iallafall ett av hans många kattliv och det andra ut igenom fönstret på Stockholmsnatten. Som är blå. Inte katten utan natten eller kanske jag. Jag är nog en rätt ojämn människa ändå. Nyss var jag gul som lyckan sen blev jag röd som kärleken men nu är jag blå som sorgen. För en stund. För jag vet att det varar just bara för en stund. För fördelen med att vara ojämn är att man sällan är jämn. Sen blir jag röd som kärleken för att sluta gul som lyckan.