Buddha och jag.

Jag har nu nyss genomlevt mitt livs första yoga-pass. Jag skriver genomlevt för det fanns stunder då jag faktiskt trodde att jag skulle dö. Ät inte isterband strax innan ni skall utöva denna ädla konst får först och främst fungera som en summering och som en slags röd tråd genom hela detta jäkelskap. När jag kliver in på passet inser jag, vilket jag juh egentligen redan visste, att man dessutom skall vara barfota. Bara det är juh egentligen en jäkla påhitt. Tänkte att jag kunde sträcka mig till att ta av mig till strumplästen vilket resulterade i upptäckten att jag hade två helt olika strumpor på mig, en knallrosa med oranga ränder och en svart med gröna grodor på. Detta upptäckte även resten av gruppen. Jag tänkte; pest eller kolera, tog ett djupt andetag och tog faktiskt av mig strumporna. Herrejävlar. Efter det har jag faktiskt en black out på ca 30 min där min kropps och psykiska hälsa påfrestas maximalt. Denna bläcka avbryts dock av att jag plöstligt hör hur SAMTLIGA i gruppen andas VÄLDIGT HÖGT och VÄLDIGT OFFENTLIGT. Det är ungefär här jag samlar all min kraft till att lungt och sansat bara stå kvar i min hund, eller riddare, eller brygga eller vad jag nu helt abnormt har bänt min kropp till att stå i. Klockan slår äntligen en timme och passet är slut. Jag hade planerat att komma därifrån fort men ligger helt färdig kvar på mattan. Tänker att denna tortyr ska jag nog ändå ge några chanser till innan jag för alltid bojkottar. Vid andra eller tredje försöket borde jag vara lite vigare och folk borde ha slutat andas så otroligt högt.